Älskade Axel & Aline

I natt vaknade Axel vid 3.30-4-tiden och skrek helt förtvivlat. Han spände sig och drog upp knäna. Efter att ha försökt lugna honom utan framgång bytte vi blöja och gav en alvedon. Sedan satt jag och vaggade honom i famnen i sängen tills han slutade gallskrika. Tillslut, när det nästan var dags för mig att kliva upp och åka till jobbet, somnade han i famnen. Jag tordes inte kliva upp på en gång, utan fick ta en liten sovmorgon så han skulle somna ordentligt.

Sedan under förmiddagen hade han också jätteont i magen, och Jens kunde inte sätta ner honom varken på golvet eller i matstolen, utan var tvungen att ha honom i famnen hela tiden och hålla upp knäna mot magen. När det var dags för lunch märkte Jens att Axel verkade stel i nacken, han kunde inte vrida åt ena hållet och inte heller titta uppåt utan att det verkade göra ont.

Jens ringde sjukvårdsupplysningen och de tyckte att vi skulle be att få komma till en läkare på vårdcentralen. Jag åkte hem från jobbet för att skjutsa, och vi fick träffa en läkare. Efter att Jens berättat om dagen och natten sa läkaren: Jaha, och vad tror ni att de här symptomen beror på? Eh, ja, ingen aning! Det är därför vi är här, pucko! Nä, så sa vi inte, men båda tänkte... Han tittade i öron och hals, lyssnade på lungorna och klämde på magen. Allt verkade ok och han sa att det kanske är en infektion på väg, och att som småbarnsförälder får man nog räkna med 7-8 förkylningar per år. När hans barn blev sjuka och inte ville äta gav han dem cocacola, nyponsoppa och glass! Men vår pojke kanske är lite för liten för det? Ja, kanske lite... Vi åkte hem och var tacksamma för att besöket åtminstone inte kostade något.

Axel har blivit piggare under eftermiddagen, men är fortfarande stel i nacken, och utan aptit. Vi gav en alvedon innan läggningen, så nu får vi se hur natten blir och hoppas att han mår bra imorgon!