Älskade Axel & Aline

Imorse när jag precis skulle gå till jobbet vaknade Jens och Axel, och Jens ropade att Axel haltar igen. Och den här gången kunde han inte stödja på foten alls, och ville inte ens försöka gå. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen, och fick en tid på vår vårdcentral. Utan något större hopp om att få klara besked där åkte vi ändå dit. Vi fick träffa en av de läkare vi haft kontakt med tidigare, och även denna gång fick jag försöka ställa diagnos själv. Som tur var fick vi en remiss till barnkliniken iallafall. Innan vi åkte skulle Axel ta en snabbsänka, ett stick i fingret. Han var jätteduktig och sa inte ett pip, utan tittade bara intresserat på vad som hände.

På sjukhuset fick vi snabbt komma in i ett eget rum, och en stund senare träffa läkare nummer två. Hon var mycket trevlig och pratade inte bara med mig utan även med Axel. Han fick låna ett stetoskop och det var ingen brådska för henne att göra det hon skulle. Efter undersökning och konsultation med en mer erfaren specialist på höftproblem fick vi ytterligare remisser till röntgen och ultraljud.

Nu hade vi varit hemifrån i ungefär två timmar, och man kunde tro att Axel skulle börja bli less. Men vi fick låna en skraltig vagn och rullade genom hela sjukhuset till nästa väntrum, med nya leksaker. Efter en stund blev det vår tur till röntgen, och jag fick på mig ett skyddande förkläde. Axel låg på sängen och tittade på alla maskiner. Och läkare nummer tre berättade om kameran som skulle knäppa kort på hans mage och ben. Efter några försök var de nöjda och vi gick ut i väntrummet igen.

Vid det här laget kunde Axel gå lite bättre men haltade fortfarande, så lånevagnen var perfekt trots att den nästan inte gick att styra. Alla halvtrasiga leksaker fick mig också att tänka på det överflöd som finns hemma i de flesta familjer. De skulle säkert vara uppskattade i väntrummen när de plockas bort hemma.

Ultraljud nästa. En ny säng och läkare nummer fyra. Axel var fortfarande nöjd och glad, och en så duktig patient att han fick två små presenter. Att han kissade på läkaren under undersökningen gjorde inget alls. Det var bara Axel som var lite bekymrad.

Promenad tillbaka till barnkliniken och provsvar hos läkare nummer två. Allt ser fint ut, inga bakterier men förmodligen en inflammation i höften. Tydligen kan det sätta sig i leder när man får en förkylning. Inget allvarligt och vi fick med oss recept på Ipren mot inflammationen. Nu hoppas vi att det inte återkommer, och att vi slipper träffa fler läkare på ett tag.

En av slutsatserna av vår långa förmiddag hos dessa läkare är att det både finns de som är fantastiska med barnen och de som inte borde ha med barn att göra alls. En annan slutsats är att Axel är mycket social och finner sig i de flesta situationer. Han var så duktig hela tiden, trots att vi skickades hit och dit och alla vi träffade ville undersöka honom på olika vis.