Älskade Axel & Aline

Så mycket (eller lite kanske är rätt ord...) sömn blev det inatt. Känns i huvudet.

Efter nyår har nätterna varit jobbiga. Första nätterna trodde vi berodde just på nyårsafton, att han somnade borta, och att vi åkte hem på natten osv. Så då fick han sova hos oss när han krånglade på natten. Sen insåg vi att vi måste ta tag i det innan det skulle bli dags att jobba och gå på dagis igen. Så då fick han inte komma till oss på nätterna. Istället fick vi kliva upp med 5-15 minuters mellanrum, gå in till honom och säga att han måste sova i sin säng, stå emot när han förtvivlat upprepade att han ville kliva upp och att han vllle sova med oss. Detta pågick varje natt i mellan 2-3 timmar.

Tyvärr hann det inte bli bättre, och vad det beror på har vi ingen aning om. Och inatt orkade jag inte kliva upp stup i kvarten, såg framför mig hur vi alla tre skulle vara trötta, sura och griniga idag, och tänkte (i ett svagt ögonblick mitt i natten...) att det viktigaste är väl ändå att vi får sova, vart är ju inte så viktigt.

Så in med täcke, kudde och en nöjd Axel till vår säng. Men blev det mer sömn för det? Nej, snarare mindre, för han låg och snurrade runt, vände och vred, av med täcke, på med täcke, nalle hit och kanin dit. Efter två började han lugna sig lite och vid 2.30 tror jag att han sov. Och när klockan ringde 5.20 förstog jag ingenting...

Nu hoppas vi att dagarna på dagis ska göra honom tröttare och att vi ska få sova igen på nätterna snart!