Axel gillar att sjunga
Här kan ni se och höra honom sjunga "Bä bä vita lamm" tillsammans med mormor.
Coxitis Simplex
Coxitis simplex är en inflammation i höftleden. Någon riktigt bra svensk benämning på denna övergående höftledssjukdom finns inte. En ofta använd term är ”höftsnuva”, eftersom man får en ökad mängd vätska i höftleden. Dessutom kan den komma efter en förkylning. Coxitis simplex drabbar barn i åldrarna 2-12 år och är vanligast i fem-sexårsåldern. Det är den vanligaste orsaken till höftsmärta hos barn under tio år. Sjukdomen är vanligast hos pojkar. Man räknar med att cirka tre procent av alla barn får sjukdomen någon gång under uppväxten. Tillståndet och symtomen orsakas av att ledvätska har ansamlats i leden eller att ledkapseln har förtjockats.
Sjukdomen kan komma ganska plötsligt men också smygande under loppet av någon dag. De består av värk, smärtor när man går och står samt hälta. Besvären kan vara lindriga eller svåra: allt från en helt obetydlig hälta till ordentliga smärtor, ibland så kraftiga att barnet inte alls kan gå. Det gör ont i höft, lår och ibland i knäområdet. Ibland kan barnet ha haft någon form av infektion tidigare, till exempel förkylning, öroninflammation, halsont, mag-tarminfektion eller urinvägsinfektion, men det vanligaste är att symtomen kommer helt utan vidare. Ibland har barnet fallit omkull och skadat höften, men detta är oftast en efterkonstruktion och har inget med uppkomsten av symtomen att göra.
Symtom från höften, om än aldrig så beskedliga, ska bedömas av läkare snarast möjligt, särskilt om barnet inte kan stå på benet eller har feber. Vid läkarundersökningen finner man att barnet har mer eller mindre svårt att röra benet i höftleden. Temperaturen kan vara lätt förhöjd, och i detta sammanhang ska alltid ett blodprov tas för analys av blodvärde, antal vita blodkroppar, snabbsänka och eventuellt sänka. De tre senare, de så kallade infektionsproverna, kan vara lätt förhöjda. Dessutom ska höftlederna röntgas så att man kan utesluta någon annan och allvarligare orsak till symtomen.
Att ledvätska har ansamlats i leden eller att ledkapseln har förtjockats kan man påvisa med ultraljudsteknik som bekräftar diagnosen, men det är inte nödvändigt att göra en ultraljudsundersökning. Däremot är det viktigt att höften röntgas, särskilt om symtomen varat mer än en vecka.
Coxitis simplex går för det mesta över utan att man får några framtida men. Det har visat sig att en del barn har benägenhet att få coxitis simplex vid infektioner, och har man väl en gång fått coxitis simplex är risken något större att man får det på nytt, jämfört med genomsnittet.
Vill du läsa hela texten så finns den här.
Sjukdomen kan komma ganska plötsligt men också smygande under loppet av någon dag. De består av värk, smärtor när man går och står samt hälta. Besvären kan vara lindriga eller svåra: allt från en helt obetydlig hälta till ordentliga smärtor, ibland så kraftiga att barnet inte alls kan gå. Det gör ont i höft, lår och ibland i knäområdet. Ibland kan barnet ha haft någon form av infektion tidigare, till exempel förkylning, öroninflammation, halsont, mag-tarminfektion eller urinvägsinfektion, men det vanligaste är att symtomen kommer helt utan vidare. Ibland har barnet fallit omkull och skadat höften, men detta är oftast en efterkonstruktion och har inget med uppkomsten av symtomen att göra.
Symtom från höften, om än aldrig så beskedliga, ska bedömas av läkare snarast möjligt, särskilt om barnet inte kan stå på benet eller har feber. Vid läkarundersökningen finner man att barnet har mer eller mindre svårt att röra benet i höftleden. Temperaturen kan vara lätt förhöjd, och i detta sammanhang ska alltid ett blodprov tas för analys av blodvärde, antal vita blodkroppar, snabbsänka och eventuellt sänka. De tre senare, de så kallade infektionsproverna, kan vara lätt förhöjda. Dessutom ska höftlederna röntgas så att man kan utesluta någon annan och allvarligare orsak till symtomen.
Att ledvätska har ansamlats i leden eller att ledkapseln har förtjockats kan man påvisa med ultraljudsteknik som bekräftar diagnosen, men det är inte nödvändigt att göra en ultraljudsundersökning. Däremot är det viktigt att höften röntgas, särskilt om symtomen varat mer än en vecka.
Coxitis simplex går för det mesta över utan att man får några framtida men. Det har visat sig att en del barn har benägenhet att få coxitis simplex vid infektioner, och har man väl en gång fått coxitis simplex är risken något större att man får det på nytt, jämfört med genomsnittet.
Vill du läsa hela texten så finns den här.
Snart helg
Igår under dagen gick Axel haltning nästan bort. Personalen på förskolan höll koll och han verkade inte besvärad alls. Imorse tyckte jag att det gick att ana, så han fick en halv Ipren för säkerhets skull. Inflammationen ska bort!
Efter dagis igår åkte vi till gammelmormor Britt och åt thaimat och lekte med hennes prydnadsservis. Axel serverade kaffe med en pytteliten kanna och vi fick små, små koppar att dricka ur.
Imorgon ska ska vi faktiskt fira Axel och Jens födelsedagar igen, för sista gången tror jag. Några kompisar som vi fortfarande inte lyckats bjuda hem eftersom sjukdomar i båda familjerna avlöst varandra. Och resten av helgen fortsätter i ätandets tecken. Kalas på lördag eftermiddag, sedan middag hos mormor. Pulkaåkning och grillkorv på söndag förmiddag och därefter middag hemma hos oss med morfar.
Efter dagis igår åkte vi till gammelmormor Britt och åt thaimat och lekte med hennes prydnadsservis. Axel serverade kaffe med en pytteliten kanna och vi fick små, små koppar att dricka ur.
Imorgon ska ska vi faktiskt fira Axel och Jens födelsedagar igen, för sista gången tror jag. Några kompisar som vi fortfarande inte lyckats bjuda hem eftersom sjukdomar i båda familjerna avlöst varandra. Och resten av helgen fortsätter i ätandets tecken. Kalas på lördag eftermiddag, sedan middag hos mormor. Pulkaåkning och grillkorv på söndag förmiddag och därefter middag hemma hos oss med morfar.
Axel i sin "koja"
Kusinerna tittar på Pippi
En dag på sjukhuset
Imorse när jag precis skulle gå till jobbet vaknade Jens och Axel, och Jens ropade att Axel haltar igen. Och den här gången kunde han inte stödja på foten alls, och ville inte ens försöka gå. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen, och fick en tid på vår vårdcentral. Utan något större hopp om att få klara besked där åkte vi ändå dit. Vi fick träffa en av de läkare vi haft kontakt med tidigare, och även denna gång fick jag försöka ställa diagnos själv. Som tur var fick vi en remiss till barnkliniken iallafall. Innan vi åkte skulle Axel ta en snabbsänka, ett stick i fingret. Han var jätteduktig och sa inte ett pip, utan tittade bara intresserat på vad som hände.
På sjukhuset fick vi snabbt komma in i ett eget rum, och en stund senare träffa läkare nummer två. Hon var mycket trevlig och pratade inte bara med mig utan även med Axel. Han fick låna ett stetoskop och det var ingen brådska för henne att göra det hon skulle. Efter undersökning och konsultation med en mer erfaren specialist på höftproblem fick vi ytterligare remisser till röntgen och ultraljud.
Nu hade vi varit hemifrån i ungefär två timmar, och man kunde tro att Axel skulle börja bli less. Men vi fick låna en skraltig vagn och rullade genom hela sjukhuset till nästa väntrum, med nya leksaker. Efter en stund blev det vår tur till röntgen, och jag fick på mig ett skyddande förkläde. Axel låg på sängen och tittade på alla maskiner. Och läkare nummer tre berättade om kameran som skulle knäppa kort på hans mage och ben. Efter några försök var de nöjda och vi gick ut i väntrummet igen.
Vid det här laget kunde Axel gå lite bättre men haltade fortfarande, så lånevagnen var perfekt trots att den nästan inte gick att styra. Alla halvtrasiga leksaker fick mig också att tänka på det överflöd som finns hemma i de flesta familjer. De skulle säkert vara uppskattade i väntrummen när de plockas bort hemma.
Ultraljud nästa. En ny säng och läkare nummer fyra. Axel var fortfarande nöjd och glad, och en så duktig patient att han fick två små presenter. Att han kissade på läkaren under undersökningen gjorde inget alls. Det var bara Axel som var lite bekymrad.
Promenad tillbaka till barnkliniken och provsvar hos läkare nummer två. Allt ser fint ut, inga bakterier men förmodligen en inflammation i höften. Tydligen kan det sätta sig i leder när man får en förkylning. Inget allvarligt och vi fick med oss recept på Ipren mot inflammationen. Nu hoppas vi att det inte återkommer, och att vi slipper träffa fler läkare på ett tag.
En av slutsatserna av vår långa förmiddag hos dessa läkare är att det både finns de som är fantastiska med barnen och de som inte borde ha med barn att göra alls. En annan slutsats är att Axel är mycket social och finner sig i de flesta situationer. Han var så duktig hela tiden, trots att vi skickades hit och dit och alla vi träffade ville undersöka honom på olika vis.
På sjukhuset fick vi snabbt komma in i ett eget rum, och en stund senare träffa läkare nummer två. Hon var mycket trevlig och pratade inte bara med mig utan även med Axel. Han fick låna ett stetoskop och det var ingen brådska för henne att göra det hon skulle. Efter undersökning och konsultation med en mer erfaren specialist på höftproblem fick vi ytterligare remisser till röntgen och ultraljud.
Nu hade vi varit hemifrån i ungefär två timmar, och man kunde tro att Axel skulle börja bli less. Men vi fick låna en skraltig vagn och rullade genom hela sjukhuset till nästa väntrum, med nya leksaker. Efter en stund blev det vår tur till röntgen, och jag fick på mig ett skyddande förkläde. Axel låg på sängen och tittade på alla maskiner. Och läkare nummer tre berättade om kameran som skulle knäppa kort på hans mage och ben. Efter några försök var de nöjda och vi gick ut i väntrummet igen.
Vid det här laget kunde Axel gå lite bättre men haltade fortfarande, så lånevagnen var perfekt trots att den nästan inte gick att styra. Alla halvtrasiga leksaker fick mig också att tänka på det överflöd som finns hemma i de flesta familjer. De skulle säkert vara uppskattade i väntrummen när de plockas bort hemma.
Ultraljud nästa. En ny säng och läkare nummer fyra. Axel var fortfarande nöjd och glad, och en så duktig patient att han fick två små presenter. Att han kissade på läkaren under undersökningen gjorde inget alls. Det var bara Axel som var lite bekymrad.
Promenad tillbaka till barnkliniken och provsvar hos läkare nummer två. Allt ser fint ut, inga bakterier men förmodligen en inflammation i höften. Tydligen kan det sätta sig i leder när man får en förkylning. Inget allvarligt och vi fick med oss recept på Ipren mot inflammationen. Nu hoppas vi att det inte återkommer, och att vi slipper träffa fler läkare på ett tag.
En av slutsatserna av vår långa förmiddag hos dessa läkare är att det både finns de som är fantastiska med barnen och de som inte borde ha med barn att göra alls. En annan slutsats är att Axel är mycket social och finner sig i de flesta situationer. Han var så duktig hela tiden, trots att vi skickades hit och dit och alla vi träffade ville undersöka honom på olika vis.
Flicka och pojke
Vid middagen i går hade vi ett intressant samtal om flickor och pojkar, och vad skillnaden egentligen är.
- Pappa pojke
- Axel pojke
- Mamma flicka
Helt rätt!
- Stella flicka
- Mormor flicka
- Per (Jens barndomskompis) pojke
Rätt igen
- Axel snopp
- Pappa snopp
- Mamma inte snopp
Nej, det är bara pojkar som har snopp. Flickor har inte det.
- Per snopp?
Japp, Per har snopp. Precis vad jag vill prata om vid middagen...
- Pappa pojke
- Axel pojke
- Mamma flicka
Helt rätt!
- Stella flicka
- Mormor flicka
- Per (Jens barndomskompis) pojke
Rätt igen
- Axel snopp
- Pappa snopp
- Mamma inte snopp
Nej, det är bara pojkar som har snopp. Flickor har inte det.
- Per snopp?
Japp, Per har snopp. Precis vad jag vill prata om vid middagen...
Mamma, kom! Titta tackorn!
Igår eftermiddag var vi ute i solen en stund. Axels snökoja har under den här veckan smält bort, och vi sopade grus och tittade på gräs istället. Fortfarande finns det en hel del snö kvar, och det är ju bara mitten av mars, så vi får nog räkna med några fler snöfall innan våren verkligen är här.
I kväll ska jag åka och lämna några påsar med kläder som jag hoppas blir sålda på klädbytardagar under helgen. Imorgon ska jag åka och titta om jag hittar lite nytt till Axel också, till bra priser. Det är jättebra med lite begagnade kläder att ha på dagis. Och har man tur kan man hitta riktigt fina kläder.
Axels haltande hade gått över under dagen igår, men imorse snubblade han in i ytterdörren och slog huvudet. Jag hoppas att det gick bra med nacken, och vi fick imorse återigen be personalen hålla lite extra koll på honom.
I kväll ska jag åka och lämna några påsar med kläder som jag hoppas blir sålda på klädbytardagar under helgen. Imorgon ska jag åka och titta om jag hittar lite nytt till Axel också, till bra priser. Det är jättebra med lite begagnade kläder att ha på dagis. Och har man tur kan man hitta riktigt fina kläder.
Axels haltande hade gått över under dagen igår, men imorse snubblade han in i ytterdörren och slog huvudet. Jag hoppas att det gick bra med nacken, och vi fick imorse återigen be personalen hålla lite extra koll på honom.
Glass i stora lass!
Igår firades det på Axels förskola, med glass och fruktsallad. När jag kom och skulle hämta honom hängde flaggorna ute på fasaden, och allas humör strålar i kapp med solen.
Det har varit underbart väder de senaste dagarna, och jag hoppas att det fortsätter att vara soligt och att snön smälter i lagom rask takt. Axel har lärt sig att under snön finns det gräs, och det pratar han om varje dag.
I lördags åkte vi bussen till stan, Axel och jag. Ett mycket efterlängtat äventyr. Vi kom in till stan en stund innan affärerna öppnade, och promenerade runt och tittade på traktorer, bussar och stans drakskulpturer. "Bolibolibompa" sa Axel när vi kom till första draken. Efter en stund kom Jens, och vi gick och åt lunch, pannkaka med glass och festis, en riktig lördagslunch (läs: sockerchock). Ett besök på stans finaste leksaksaffär resulterade i en liten fin, lila traktor, som nu är favoritleksaken hemma.
När vi skulle åka till dagis imorse började Axel halta, jag märkte inte att han ramlade eller gjorde illa sig på något vis, och han sa inget, men kunde inte gå som vanligt. Jag frågade om han hade ont i foten, då sa han "ont i benet", men jag kunde klämma, böja och vrida utan att han det märkte att han fick ont. Och han kunde gå och springa, men haltade alltså. Det höll i sig fortfarande när vi kom till dagis, så det var inte bara foten som somnat. Konstigt, men jag bad personalen hålla koll.
Igår la jag in bilder från kameran, så snart kanske...
Det har varit underbart väder de senaste dagarna, och jag hoppas att det fortsätter att vara soligt och att snön smälter i lagom rask takt. Axel har lärt sig att under snön finns det gräs, och det pratar han om varje dag.
I lördags åkte vi bussen till stan, Axel och jag. Ett mycket efterlängtat äventyr. Vi kom in till stan en stund innan affärerna öppnade, och promenerade runt och tittade på traktorer, bussar och stans drakskulpturer. "Bolibolibompa" sa Axel när vi kom till första draken. Efter en stund kom Jens, och vi gick och åt lunch, pannkaka med glass och festis, en riktig lördagslunch (läs: sockerchock). Ett besök på stans finaste leksaksaffär resulterade i en liten fin, lila traktor, som nu är favoritleksaken hemma.
När vi skulle åka till dagis imorse började Axel halta, jag märkte inte att han ramlade eller gjorde illa sig på något vis, och han sa inget, men kunde inte gå som vanligt. Jag frågade om han hade ont i foten, då sa han "ont i benet", men jag kunde klämma, böja och vrida utan att han det märkte att han fick ont. Och han kunde gå och springa, men haltade alltså. Det höll i sig fortfarande när vi kom till dagis, så det var inte bara foten som somnat. Konstigt, men jag bad personalen hålla koll.
Igår la jag in bilder från kameran, så snart kanske...
Resultat
Igår eftermiddag när jag skulle hämta Axel möttes jag av en lapp med ett glädjande besked.
"Beslut taget att Stångå förskola blir kvar i sina nuvarande lokaler"
Fantastiska nyheter, och glädjande att vår kamp gav snabbt resultat!
Nu återstår att försöka locka fler föräldrar att söka plats till sina barn, så att vi får behålla all vår personal!
"Beslut taget att Stångå förskola blir kvar i sina nuvarande lokaler"
Fantastiska nyheter, och glädjande att vår kamp gav snabbt resultat!
Nu återstår att försöka locka fler föräldrar att söka plats till sina barn, så att vi får behålla all vår personal!
Dagens tidning
Här kan man läsa dagens och torsdagens artikel om Axels förskola.
Idag ska vi göra något som Axel pratat om och längtat till hela veckan. Vi ska åka buss till stan. Det behövs inget märkvärdigt för att göra honom glad!
Och sedan ska vi fira farmors födelsedag.
Idag ska vi göra något som Axel pratat om och längtat till hela veckan. Vi ska åka buss till stan. Det behövs inget märkvärdigt för att göra honom glad!
Och sedan ska vi fira farmors födelsedag.
Upp till kamp!
Igår var vi på möte på Axels förskola. Vi fick tre alternativ presenterade för oss.
1. Axels förskola stänger och barn och delar av personalen flyttar till en annan förskola
2. Axels förskola stänger och barn och delar av personalen flyttar till en idag stängd förskola, som ligger i samma område som den andra förskolan. Och den förskolan stänger ev av sina tre avdelningar.
3. Man stänger en avdelning både på Axels förskola och på den andra förskolan och låter den förskola som är tom idag fortsätta vara det.
Det verkar inte vara aktuellt att stänga två förskolor och bara behålla ett hus. Så pass långsiktigt tänker man, att det kommer inte att räcka länge. Två hus ska alltså behållas, och vi föräldrar ställer oss frågan varför det ens är ett alternativ att flytta in i en idag stängd förskola. En lokal som inte använts till permanent förskoleverksamhet på flera år. Vår förskolechef menar att det skulle finnas "samordningsvinster" med att ha personal från två olika förskolor närmare varandra. På mötet råkade hon uttrycka sig lite slarvigt att personalen då lättare skulle kunna hjälpas åt vid behov, och "springa mellan". Som förälder vill man inte att personalen ska komma och gå vid behov. Det är inte någon bra arbetsmiljö för personalen och skapar en orolig och otrygg miljö för barnen.
Tvärt om ser vi att det finns en vinst med att förskolorna faktiskt ligger i olika bostadsområden, och därmed har ett större upptagningsområde. När barnantalet stiger igen, och det kommer det förmodligen att göra inom en snar framtid, är båda förskolorna på så vis mer attraktiva för fler famljer.
Och att vi ska flytta ihop med en annan förskola ser vi inte som ett alternativ. Vi kommer att ha 22 barn till hösten, och det finns 15 platser lediga på förskolan vi ska slås ihop med. Hur stora barngrupper får vi då, och är det lämpligt att ha barn mellan 1-6 år på samma avdelning? Dessutom släpper man då båda de andra två lokalerna.
Vi ska lösa det här på bästa sätt för barnen, fick vi höra. Det bästa för barnen på båda inblandade förskolorna är naturligtvis att man håller ihop barngruppen, tillsammans med så stor del av personalen som möjligt, i den miljö barnen är van. Då kan man fortsätta med rutiner och verksamheten som idag. Och därmed får barnen behålla sin trygghet, där de faktiskt i många fall spenderar mer tid än hemma.
Det slutgiltiga beslutet kommer att tas senast i juni, så att alla, både barn och personal, ska veta var man ska ta vägen efter semestern. Ett problem är att de flesta familjerna på vår förskola inte kommer att gå med på en sammanslagning med den andra förskolan, av olika orsaker. Då står kommunen där med en kö på 22 barn, som inte har någon förskola att gå till. Och en massa personal som inte har några barn att ta hand om. Och detta i juni, två månader innan verksamheten ska dra igång.
Det har varit en jobbig vecka, från att vi fick höra talas om det här första gången, till igår när vi hade hoppats på lite klarhet. Nu blev det inte så och jag tror att oron kommer fortsätta att gnaga under lång tid framöver.
I gårdagens tidning fanns en artikel där vår förskolechef och hennes chef uttalade sig. Idag har jag och en till förälder träffat tidningen och berättat om gårdagkvällens möte och sagt vad vi känner. Imorgon får vi förhoppningvis läsa om det, och jag hoppas att det blev en bra text!
1. Axels förskola stänger och barn och delar av personalen flyttar till en annan förskola
2. Axels förskola stänger och barn och delar av personalen flyttar till en idag stängd förskola, som ligger i samma område som den andra förskolan. Och den förskolan stänger ev av sina tre avdelningar.
3. Man stänger en avdelning både på Axels förskola och på den andra förskolan och låter den förskola som är tom idag fortsätta vara det.
Det verkar inte vara aktuellt att stänga två förskolor och bara behålla ett hus. Så pass långsiktigt tänker man, att det kommer inte att räcka länge. Två hus ska alltså behållas, och vi föräldrar ställer oss frågan varför det ens är ett alternativ att flytta in i en idag stängd förskola. En lokal som inte använts till permanent förskoleverksamhet på flera år. Vår förskolechef menar att det skulle finnas "samordningsvinster" med att ha personal från två olika förskolor närmare varandra. På mötet råkade hon uttrycka sig lite slarvigt att personalen då lättare skulle kunna hjälpas åt vid behov, och "springa mellan". Som förälder vill man inte att personalen ska komma och gå vid behov. Det är inte någon bra arbetsmiljö för personalen och skapar en orolig och otrygg miljö för barnen.
Tvärt om ser vi att det finns en vinst med att förskolorna faktiskt ligger i olika bostadsområden, och därmed har ett större upptagningsområde. När barnantalet stiger igen, och det kommer det förmodligen att göra inom en snar framtid, är båda förskolorna på så vis mer attraktiva för fler famljer.
Och att vi ska flytta ihop med en annan förskola ser vi inte som ett alternativ. Vi kommer att ha 22 barn till hösten, och det finns 15 platser lediga på förskolan vi ska slås ihop med. Hur stora barngrupper får vi då, och är det lämpligt att ha barn mellan 1-6 år på samma avdelning? Dessutom släpper man då båda de andra två lokalerna.
Vi ska lösa det här på bästa sätt för barnen, fick vi höra. Det bästa för barnen på båda inblandade förskolorna är naturligtvis att man håller ihop barngruppen, tillsammans med så stor del av personalen som möjligt, i den miljö barnen är van. Då kan man fortsätta med rutiner och verksamheten som idag. Och därmed får barnen behålla sin trygghet, där de faktiskt i många fall spenderar mer tid än hemma.
Det slutgiltiga beslutet kommer att tas senast i juni, så att alla, både barn och personal, ska veta var man ska ta vägen efter semestern. Ett problem är att de flesta familjerna på vår förskola inte kommer att gå med på en sammanslagning med den andra förskolan, av olika orsaker. Då står kommunen där med en kö på 22 barn, som inte har någon förskola att gå till. Och en massa personal som inte har några barn att ta hand om. Och detta i juni, två månader innan verksamheten ska dra igång.
Det har varit en jobbig vecka, från att vi fick höra talas om det här första gången, till igår när vi hade hoppats på lite klarhet. Nu blev det inte så och jag tror att oron kommer fortsätta att gnaga under lång tid framöver.
I gårdagens tidning fanns en artikel där vår förskolechef och hennes chef uttalade sig. Idag har jag och en till förälder träffat tidningen och berättat om gårdagkvällens möte och sagt vad vi känner. Imorgon får vi förhoppningvis läsa om det, och jag hoppas att det blev en bra text!
Jättetråkigt!
Vi har fått reda på att Axels förskola ska stänga. Och det känns jättejobbigt! Han trivs så bra och är trygg och älskar att vara där. Han pratar ofta om både barnen och personalen hemma, och vi känner oss helt säkra på att han har det bra på dagarna.
Orsaken är att kommunen tror att det kommer att bli för få barn på en annan förskola till hösten, och då ska våra barn flyttas dit, för att fylla upp. Och totalt ska det bort 5 av personalen från de båda förskolorna.
Just nu är det väldigt oklart hur lösningen kommer att se ut, vilka barn som kommer att följa med och vilka i personalen som vi får ha kvar. Och även om det förmodligen är jobbigast för oss föräldrar eftersom barnen anpassar sig ganska lätt, så känns det tråkigt att bli tvungen att byta både lokal, personal, rutiner och kompisar på en gång!
Vi ska på möte på torsdag, men jag tror inte att vi får så mycket ny information då. Vi får möjligheten att ställa frågor. Alla föräldrar är upprörda och vill inte alls vara med om det här. Men det verkar som att beslutet redan är taget, och jag vet inte vad vi har för möjlighet att påverka eller förändra.
Och jag är rädd att "hoten" om att vägra flytta sina barn till den förskola det är tal om bara innebär att flytten löser sig på ett ännu bättre sätt för kommunen. Då sprids istället barnen ut på alla förskolor i området, och jag tycker att det låter som det optimala för kommunen. Men inte för oss, och inte för personalen, då kanske ännu fler måste sluta.
Det konstigaste är att kommunen tror sig veta redan nu att det blir barnbrist till hösten. Eftersom man inte söker förskoleplats förrän om ett par månader om man vill börja i augusti. Och dessutom fylls det alltid på med barn under hela året. Det verkar som en kortsiktig lösning. Senast för mindre än ett år sedan, när vi sökte plats till Axel, fick vi höra att han kanske skulle få plats i stan eftersom det var så fullt i vårt område. När vänder det nästa gång? Nej, det här känns inte alls bra!
Orsaken är att kommunen tror att det kommer att bli för få barn på en annan förskola till hösten, och då ska våra barn flyttas dit, för att fylla upp. Och totalt ska det bort 5 av personalen från de båda förskolorna.
Just nu är det väldigt oklart hur lösningen kommer att se ut, vilka barn som kommer att följa med och vilka i personalen som vi får ha kvar. Och även om det förmodligen är jobbigast för oss föräldrar eftersom barnen anpassar sig ganska lätt, så känns det tråkigt att bli tvungen att byta både lokal, personal, rutiner och kompisar på en gång!
Vi ska på möte på torsdag, men jag tror inte att vi får så mycket ny information då. Vi får möjligheten att ställa frågor. Alla föräldrar är upprörda och vill inte alls vara med om det här. Men det verkar som att beslutet redan är taget, och jag vet inte vad vi har för möjlighet att påverka eller förändra.
Och jag är rädd att "hoten" om att vägra flytta sina barn till den förskola det är tal om bara innebär att flytten löser sig på ett ännu bättre sätt för kommunen. Då sprids istället barnen ut på alla förskolor i området, och jag tycker att det låter som det optimala för kommunen. Men inte för oss, och inte för personalen, då kanske ännu fler måste sluta.
Det konstigaste är att kommunen tror sig veta redan nu att det blir barnbrist till hösten. Eftersom man inte söker förskoleplats förrän om ett par månader om man vill börja i augusti. Och dessutom fylls det alltid på med barn under hela året. Det verkar som en kortsiktig lösning. Senast för mindre än ett år sedan, när vi sökte plats till Axel, fick vi höra att han kanske skulle få plats i stan eftersom det var så fullt i vårt område. När vänder det nästa gång? Nej, det här känns inte alls bra!
Kroppen
Nu är jag tillbaka på jobbet efter några dagar hemma med Axel. Idag är han hemma med pappa. Vi har haft det mysigt och hittat på en massa saker. Det är verkligen skönt när man är hemma för en sjukdom som varken påverkar honom eller smittar längre. Imorgon tycker vi att han kan vara på dagis igen. Såren läker och vi behöver inte längre vara så försiktiga när vi lyfter honom under armen. Och som sagt så smittar det inte längre vid kontakt eftersom han äter penicillin.
En morgon i helgen, när vi låg alla tre i vår säng innan det var dags att kliva upp, så började Axel plötsligt gnälla lite och sa "snoppen, snoppen" och drog i blöjan. Jag frågade om vi skulle gå och byta blöjan, och det ville han. Men så började han även säga "nappen", och blandade "nappen, snoppen..." Vi sökte efter nappen, men hittade den inte i sängen, så jag sa att vi byer blöja så hämtar vi en ny napp sedan.
Vi gick till badrummet, och i blöjan, nedstucken fram, låg nappen.
Behöver jag upprepa att han är intresserad av vissa kroppsdelar just nu...
En morgon i helgen, när vi låg alla tre i vår säng innan det var dags att kliva upp, så började Axel plötsligt gnälla lite och sa "snoppen, snoppen" och drog i blöjan. Jag frågade om vi skulle gå och byta blöjan, och det ville han. Men så började han även säga "nappen", och blandade "nappen, snoppen..." Vi sökte efter nappen, men hittade den inte i sängen, så jag sa att vi byer blöja så hämtar vi en ny napp sedan.
Vi gick till badrummet, och i blöjan, nedstucken fram, låg nappen.
Behöver jag upprepa att han är intresserad av vissa kroppsdelar just nu...
Vi fortsätter kalasa!
Idag firar vi främst pappa Jens som fyller 30 år! Men det är även några som inte hunnit med att gratulera Axel än, som kommer och firar båda idag. Och igår blev det några paket också. Familjen Svensson/Järn var här och åt. Mycket trevligt och en skön avslutning på en jobbig dag!
Igår började vi med att åka på jympa på Friskis, och träffade Ebbe, Elin, Aston och Isak. Sen åkte vi hem och åt och Axel sov lite. Sedan var det åter igen dags att tvätta Axels svinkoppor, och jag tyckte att det såg så otäckt ut att vi ringde sjukvårdsrådgivningen, och fick sen åka till primärvårdsjouren. Så eftermiddagen spenderades främst på sjukhuset i väntrummet i några timmar och sedan på apoteket i ytterligare 40 minuter pga en förvirrad läkare. Väldigt trist i det fina vädret. Men vi fick pencillin till Axel och hjälp att lägga om såren. Så nu hoppas vi att det ska vända och börja läka istället för att äta mer på hans hud.
Som tur är så är han inte besvärad av såren alls, utom när vi ska tvätta såklart. Och medicinen är inte rolig. Men eftersom kopporna sitter under armen så är det ingen stor risk att han ska smitta någon, både eftersom han inte kommer åt själv och ingen annan heller är där och petar. Och det är ju jätteskönt, för då behöver vi inte hålla oss för oss själva, och eftersom han är pigg kan vi göra allt som vanligt. Men han får vara hemma från dagis ett par dagar. Så länge som vi måste tvätta såren.
Igår började vi med att åka på jympa på Friskis, och träffade Ebbe, Elin, Aston och Isak. Sen åkte vi hem och åt och Axel sov lite. Sedan var det åter igen dags att tvätta Axels svinkoppor, och jag tyckte att det såg så otäckt ut att vi ringde sjukvårdsrådgivningen, och fick sen åka till primärvårdsjouren. Så eftermiddagen spenderades främst på sjukhuset i väntrummet i några timmar och sedan på apoteket i ytterligare 40 minuter pga en förvirrad läkare. Väldigt trist i det fina vädret. Men vi fick pencillin till Axel och hjälp att lägga om såren. Så nu hoppas vi att det ska vända och börja läka istället för att äta mer på hans hud.
Som tur är så är han inte besvärad av såren alls, utom när vi ska tvätta såklart. Och medicinen är inte rolig. Men eftersom kopporna sitter under armen så är det ingen stor risk att han ska smitta någon, både eftersom han inte kommer åt själv och ingen annan heller är där och petar. Och det är ju jätteskönt, för då behöver vi inte hålla oss för oss själva, och eftersom han är pigg kan vi göra allt som vanligt. Men han får vara hemma från dagis ett par dagar. Så länge som vi måste tvätta såren.