Dan före dan före dopparedan
5 veckor! Och snart julafton!
Idag är det 5 veckor sedan lilla Aline föddes! Och tiden bara försvinner iväg, både tiden med henne, och tiden för att hinna annat. Men så får det vara. Jul blir det iallafall, med eller utan julpynt (ska försöka fixa det imorgon) eller julgodis (finns att köpa färdigt). Julklapparna är färdigköpa iallfall, och inslagna. Och julmaten inhandlad och köttbullarna ligger klara i frysen.
Men som sagt är det mycket som inte hinns med, som t ex att lägga in bilder från kameran, därför blir det sällan några inlägg här. Tyvärr hinner jag inte riktigt skriva upp vad som händer heller. Med Axel skrev jag varje dag i flera månader. Än händer det ju inte så mycket med Aline, hon äter, sover och verkar må bra. Hon växer, 4,5 kg och 54 cm förra veckan, på 4-veckorsdagen. Hon har börjat le, tror jag. Inte så ofta, men ibland känns det som ett leende till svar, och inte bara en reflex.
Nu är det som sagt bara några dagar kvar till julafton. Axel ska äta julbord på dagis imorgon. Julen ska vi som vanligt fira i flera dagar med alla. Jens ska vara ledig från 23:e till efter nyår. Det blir skönt att vara hemma hela familjen tillsammans!
Men som sagt är det mycket som inte hinns med, som t ex att lägga in bilder från kameran, därför blir det sällan några inlägg här. Tyvärr hinner jag inte riktigt skriva upp vad som händer heller. Med Axel skrev jag varje dag i flera månader. Än händer det ju inte så mycket med Aline, hon äter, sover och verkar må bra. Hon växer, 4,5 kg och 54 cm förra veckan, på 4-veckorsdagen. Hon har börjat le, tror jag. Inte så ofta, men ibland känns det som ett leende till svar, och inte bara en reflex.
Hon har börjat sova ett lite längre pass på natten, det första passet. Så det blir rätt tidiga kvällar även för mig, så jag får lite längre sammanhängande sömn än 1-1,5 timme. Vid 21 går vi upp och sedan sover hon hela natten utom när hon äter, och även om hon äter flera gånger så är hon iallafall inte vaken på nätterna. Jag hoppas det håller i sig.
Vi har haft några jobbiga kvällar med vad som liknar magontet som Axel hade varje kväll. Jag är glad att det bara är ibland! Och det går över när hon äter sista gången innan natten och sedan somnar hon.
Nu är det som sagt bara några dagar kvar till julafton. Axel ska äta julbord på dagis imorgon. Julen ska vi som vanligt fira i flera dagar med alla. Jens ska vara ledig från 23:e till efter nyår. Det blir skönt att vara hemma hela familjen tillsammans!
Vi komma, vi komma, från pepparkakeland!
Förlossningen
På måndagskvällen, 14/11, efter vi lagt Axel, sa jag till Jens att jag haft ganska mycket sammandragningar under eftermiddagen. Inte onda, men fler och tätare än annars. Pratade sedan med Ida i telefon, då var klockan ca 21.40, berättade för henne om sammadragningarna, och hon sa att jag nog inte skulle vänta för länge med att åka in eftersom det ju kan gå väldigt fort. Ja, ja, tänkte jag, så fort kan det ju inte gå, det måste ju i alla fall börja göra ont först.
Mellan 22-22.30 hade jag kanske 5 onda sammandragningar och ringde förlossningen för att höra vad de tyckte. Svårt att ge råd på telefon såklart efter som det är så individuellt, men hon tyckte att det lät lugnt än och sa att jag skulle duscha och se om det stannade av. Men att vi såklart fick avgöra själva.
Jag gick och la mig med tensen på, det var fortfarande inte som värkar utan mer lite onda sammandragningar, men strax före kl. 23 fick jag två onda värkar, och farmor fick stanna, och vi åkte in. I bilen blev det tätare mellan värkarna, först 8 minuter, och när vi kom till stan var det 6 minuter. Vi tyckte ändå att det var lugnt, och stannade på macken för att köpa nåt att ta med att äta om det skulle ta lång tid.
23.50 kom vi in på förlossningen, barnmorskan sa efter att hon inte tyckte att jag såg särskilt smärtpåverkad ut. Hon frågade om jag trodde att barnet var på väg så vi skulle ta ett förlossningsrum direkt, och jag sa ja, men att det är ju svårt att veta. Jag hann gå och kissa, lägga mig i sängen för att få ctg-kurvan mätt, hon började fästa banden runt magen och jag fick en jättevärk, som höll i sig och gjorde riktigt ont! Den släppte aldrig riktigt och jag bad om lustgas, men hann aldrig få igång andningen med den. Värken övergick till en krystvärk, och jag hade fortfarande kläderna på mig! Jens och barnmorskan fick tillsammans försöka få av mig byxorna, samtidigt som hon larmade efter mer personal.
Direkt efter vi lagt på fick jag första sammandragningen som gjorde lite mer ont, och efter en stund kom en till. Då började vi ta tid mellan, och sa att det nog vore bäst att ringa farmor om att hon eventuellt skulle behövas som barnvakt om ett tag. Jens åkte iväg och hämtade henne eftersom hon inte hade någon bil hemma, men tanken var nog först att hon skulle köra hem honom och åka tillbaka igen för att komma tillbaka senare om det drog igång.
Mellan 22-22.30 hade jag kanske 5 onda sammandragningar och ringde förlossningen för att höra vad de tyckte. Svårt att ge råd på telefon såklart efter som det är så individuellt, men hon tyckte att det lät lugnt än och sa att jag skulle duscha och se om det stannade av. Men att vi såklart fick avgöra själva.
Jag gick och la mig med tensen på, det var fortfarande inte som värkar utan mer lite onda sammandragningar, men strax före kl. 23 fick jag två onda värkar, och farmor fick stanna, och vi åkte in. I bilen blev det tätare mellan värkarna, först 8 minuter, och när vi kom till stan var det 6 minuter. Vi tyckte ändå att det var lugnt, och stannade på macken för att köpa nåt att ta med att äta om det skulle ta lång tid.
23.50 kom vi in på förlossningen, barnmorskan sa efter att hon inte tyckte att jag såg särskilt smärtpåverkad ut. Hon frågade om jag trodde att barnet var på väg så vi skulle ta ett förlossningsrum direkt, och jag sa ja, men att det är ju svårt att veta. Jag hann gå och kissa, lägga mig i sängen för att få ctg-kurvan mätt, hon började fästa banden runt magen och jag fick en jättevärk, som höll i sig och gjorde riktigt ont! Den släppte aldrig riktigt och jag bad om lustgas, men hann aldrig få igång andningen med den. Värken övergick till en krystvärk, och jag hade fortfarande kläderna på mig! Jens och barnmorskan fick tillsammans försöka få av mig byxorna, samtidigt som hon larmade efter mer personal.
En krystvärk tog det, och Aline kom ut med huvudet, fortfarande med fosterhinnan kvar, vattnet hade inte gått. Barnmorskan fick ta hål på hinnan, vattnet gick, och resten av kroppen kom ut. Och sedan var det klart, 00.08. I 18 minuter hann vi vara på sjukhuset! Det var lite chockartat, både fysiskt och psykiskt. Och efteråt är vi ju väldigt glada att vi ens hann in! Särskilt eftersom hon hade hinnan kvar, och navelsträngen runt halsen. Men det gick ju bra.
Och nu är Aline fyra veckor!
Mina fina!
