Älskade Axel & Aline

I måndags när jag skulle hämta Axel på dagis hade det ju hunnit bli ganska mörkt ute. Även inne hade de rätt mörkt eftersom Axel och en annan pojke hade släkt i hallen och lekrummet. Som vanligt ville inte Axel gå hem direkt, så jag pratade lite med honom och med personalen. Men tillslut var det bara att ta tag i honom. Det var bara det att när jag lyfte upp honom under armarna kände jag att det inte var som det brukar. Han var alldeles medgörlig, inga vilda protester (och lite tyngre än vanligt). Då såg jag att det ju inte var Axel. Han hade gått och gömt sig bakom ett skynke. Men jag skyller på mörkret. Och den här andra pojken sa inget, det var mest personalen som fick lite roligt.