Sorg

Att vi vill att Axel ska få ett syskon har vi varit överens om länge. Men det är ändå inget lätt beslut att ta. Och när man väljer att tänka på ett barn till i familjen börjar man mentalt förbereda sig på det och tänka hur det kan bli. Så redan innan vi började med förbehandlingen den här gången fanns känslor för ett barn som ännu inte finns.

Att det är påfrestande med en ivf förstår nog de flesta. Fysiskt men mest psykiskt. Och hela den långa och jobbiga tiden innan vi fick Axel har vi lämnat bakom oss, så gott det går. Och där vill jag inte hamna igen, känslomässigt. Det tär och då tror jag inte man orkar vara någon bra förälder till det barn som redan finns. Och Axel är viktigast av allt!

Lyckan och lättnaden när även den här ivf-en resulterade i positivt grav.test var oerhörd! Tankarna på framtiden hann bli ännu fler och man har preliminära datum i huvudet. Att allt efter bara några dagar slutade med ett missfall är kanske inte ovanligt, och händer väldigt många. Men det gör inte sorgen mindre för oss. Det hjälper inte att höra när det är Axel som inte får ett syskon. Eller när det är vårt barn som aldrig blir. Läkaren på sjukhuset sa just så, det är ju väldigt vanligt. Och det här var ju så tidigt, knappt man kan kalla det en graviditet... Ta inte ifrån mig det också! Det räcker att jag blöder och inte längre bär på vårt lilla pyre.

När man gjort ivf, eller haft svårt på andra vis, sörjer man inte bara missfallet. Inte jag iallafall. Utöver det sörjer jag också att det kanske var sista gången jag blev gravid. Att det kanske var sista chansen att ge Axel ett syskon. Att det inte kommer att bli ett syskon som blev till samtidigt som Axel (och legat fryst i 4 år). Även om det låter konstigt kändes det speciellt. En mini-Axel. Varför valde de att sätta in embryot som blev Axel då? Båda var lika fina. Hade det blivit missfall då om vi fått tillbaka det här, eller berodde det på något i min kropp nu? Jag sörjer också att vi måste ta beslutet igen, om vi ska orka fortsätta försöka. Det är som sagt inget lätt beslut att ta!

Men jag är oerhört tacksam och glad att vi har älskade Axel.
Och att vi har många som bryr sig om oss!



Kommentarer
Postat av: Jennie

Kram!

2010-06-10 @ 11:02:03
Postat av: farmor

Kram hela fina familjen:ÄLSKAR ER!

2010-06-10 @ 21:55:01
Postat av: Terese

Jag har tänkt så mycket på er sen jag fick veta. Det du skiver är ju så sant. Att dom säger att det är vanligt är ju ingen tröst. Och precis som du säger så har ju tankar och känslor om ett till litet liv sats igång. Du är modig som skriver om det tycker jag. Många kramar från oss

2010-06-10 @ 21:59:33
Postat av: Ida-Marie

KRAMAR!!!

Postat av: Susanne

Men KRAM på er!

2010-06-12 @ 09:57:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback